Tillbaka

Vi ska inte tumma på välfärden!, krönika i Sydin, 27.2.2010

26.02.2010

I onsdagens interpellationsdebatt diskuterades välfärden och hur vi i finanskrisens fotspår skall lyckas bibehålla vårt välfärdssamhälle. Alla var rörande eniga om att detta mål – men vägen dit var man oense om. Det är lätt för oppositionen att lova guld och gröna skogar i ett skede där de inte behöver ta ansvar för statsbudgeten. Samtidigt skall regeringen på intet sätt tro att allt redan är gjort – istället finns det mycket som ännu kan förbättras!

När krisen slog till var det helt oberoende av Finland och den politik vi för i vårt land. Istället blev det regeringens uppgift att rädda vad som räddas kan. För att inte behöva återuppliva 1990-talets osthyvelsmetod blev lösningen istället en hög skuldsättning. Många påstår att den är alldeles för hög – jag tror att den absolut nödvändig. Men det kräver att vi tar ansvar när det så småningom börjar svänga uppåt igen! Vi måste börja balansera budgeten redan nu och nästa regering har ett synnerligen grannlaga arbete framför sig i denna fråga.

Samtidigt får vi inte glömma att regeringen har gjort mycket för att förbättra situationen för utsatta grupper. Studiestödet har höjts för första gången sedan början av 1990-talet. Grundavdraget höjdes för första gången på nästan 20 år - ökningen från 1480 euro till 2200 euro är betydande. De lägsta pensionerna blir högre nästa år och kulturminister Stefan Wallin har nyss fått fram 30 miljoner från penningautomatföreningen för att skapa arbetstillfällen för unga. Många av de som lever på de minsta inkomster har alltså fått det lite bättre under denna regeringsperiod.

Samtidigt kan vi inte blunda för att vissa grupper har det svårt och att det finns mera att göra! Utslagningen har ökat och varje fall är ett för mycket – både ur samhälleligt och individuellt perspektiv! Jag vill ge ett exempel på när det gått riktigt tokigt. Ensamförsörjande får ett höjt barnbidrag, vilket naturligtvis är bra. Dock är det höjda barnbidraget en grund för beräkningen av utkomststöd, vilket gör att utkomststödet sjunker. Staten kan inte på detta sätt ge med ena handen och ta med den andra och vi måste se till att dylika samhälleliga fällor fås bort. Den av regeringen tillsatta SATA-kommittén har sett över hela bidragssystemet och kommit med många goda förslag, men också utöver detta måste vi agera när vi ser att ett bidrag sätter käppar i hjulet för ett annat. För det har inte varit meningen från början!

Regeringen har satsat mycket resurser på att underlätta situationen för de fattigaste. Men detta arbete blir aldrig färdigt. Därför kan vi inte slå oss för bröstet och tycka att allt är klart. Istället ska vi oförtrutet jobba vidare – med en rättvis nordisk välfärd som mål.

Ulla-Maj Wideroos