Tillbaka

Ett lån till Grekland det minst dåliga alternativet, krönika i ÖT, 8.5.2010

07.05.2010

Grekland befinner sig i en djup ekonomisk kris till följd av en långvarig misshushållning med de statliga finanserna. Det är ingen tvekan om att krisen är självförvållad och att den är byggd på lögner och överlåning. Allt detta vet vi och nu måste vi ta beslut i förhållande till detta. För första gången sätts vårt EU- och eurobygge på allvar på prov. Det är ett prov vi måste klara av, annars riskerar hela detta bygge att rämna.

Lösningen på Greklands problem består enbart av en lång rad dåliga alternativ. Trots det måste vi välja ett alternativ och då är ett internationellt hjälpprogram det minst dåliga. Internationella valutafonden, EU och euroländerna måste visa solidaritet, inte med de grekiska beslutsfattarna, men med det grekiska folket. Samtidigt är solidariteten absolut nödvändig också ur ett annat perspektiv – nämligen det rent egoistiska. Låter vi Greklands ekonomi krascha fullständigt vet vi inte vilka följderna blir. Däremot vet vi att detta påverkar euron, hela EU och med all säkerhet också Finlands ekonomi. Med detta sagt är det enda alternativet att hjälpa Grekland – då hjälper vi i längden också vår egen ekonomi.

Vi lånar 1,6 miljarder till Grekland över en period på tre år. Dessa pengar är inte bort från oss finländare, det här lånet skulle nämligen inte ha tagits utan den grekiska krisen. Det är heller inte fråga om något bidrag eller understöd, utan det är ett rent lån – vi lånar pengar för att låna dem vidare till Grekland. Euroländerna lånar ut sammanlagt 80 miljarder och Internationella valutafonden bidrar med ytterligare 30 miljarder. Vad varje enskilt euroland deltar med utgår från BNP/capita. Det innebär att Finlands andel utgör ungefär 1,85 % av euroländernas andel. Per invånare faller detta sedan ganska jämnt med vad övriga länder betalar.

Tyvärr stäcker sig den ekonomiska solidariteten inte till hela EU. Självklart är det euroländerna som skall ta hand om sin valuta och försöka balansera densamma. Samtidigt är det nog ett faktum att om euron hotas, ja då hotas hela unionen. I förlängningen borde det innebära att också de rika EU-länderna utanför euroområdet borde bidra med lån till Grekland. Detta lär vi tyvärr inte se – och det är nog en rispa i solidaritetens kant.

Absolut nödvändigt är att Greklands-lånen är sammankopplade med hårda kvartalsvisa villkor. Uppfylls inte dessa villkor och om den grekiska ekonomin inte stramas upp – ja då utbetalas inte heller nästa andel av lånepengarna. Den grekiska ekonomin måste saneras och det har nog den grekiska regeringen insett. Hjälpprogrammet är kort och tidsbegränsat och strävar till självhjälp. Grekland ska få en möjlighet att snabbt komma på fötter. När programmet sedan är slut så är det också slut. Då skall Grekland klara sig självt, ha möjligheter att börja betala tillbaka på lånen – och samtidigt sköta sin offentliga sektor. Det är naturligtvis berättigat att undra om det i Grekland finns en så stark politisk vilja att man klarar av att förverkliga saneringsprogrammet. Det är tuffa besked de grekiska politikerna skall ge det grekiska folket. Klarar man inte av att genomdriva programmet förfaller givetvis euroområdets och IMF:s löften. I detta sammanhang vill jag ändå uttrycka min förvåning över förslaget om att ta någon ö som säkerhet för lånen. Det bor ju faktiskt människor på de här öarna och människor kan inte tas som säkerhet.

Det är inget lätt beslut att godkänna detta program. Och det är inget beslut som vi vill tvingas att upprepa. Trots det så föreslår regeringen ett paket på sammanlagt 1,6 miljarder euro åt Grekland. Det är inte helt lätt att smälta, men i solidaritetens och egoismens namn bör vi göra det. Vi måste ta hand om vår egen och hela euroområdets ekonomi – och det gör vi genom ett lån till Grekland, hur konstigt det än låter!

Ulla-Maj Wideroos