Tillbaka

Rösträttsåldern på väg neråt, krönika i ÖT, 12.6.2010

11.06.2010

Den senaste tiden har en sänkning av rösträttsåldern diskuterats flitigt. I EU övervägs en reform som skulle göra det möjligt för alla 16 år fyllda medborgare i EU-länderna att rösta i europaparlamentsvalet. I Österrike är det redan tillåtet för 16-åringarna att rösta i alla val. Också här hemma i Finland väcker frågan debatt och i höstens församlingsval kommer alla 16- och 17-åringar att kunna rösta. Samtidigt kommer en arbetsgrupp på justitieministeriet ut med ett förslag om att rösträttsåldern i åtminstone kommunalval skall sänkas till just 16.

Jag tycker utvecklingen är bra, men den kräver nog att vi funderar lite extra på några problem. För det första är det absolut klart att rösträttsåldern måste korrelera med valbarheten. Det kan inte vara så att en 16-åring får rösta i val – men att den inte kan rösta på en jämnårig kandidat utan måste välja någon över 18 år. Är man mogen att välja in någon i kommunfullmäktige eller riksdag är man också mogen att kandidera. Det är min fasta åsikt.

Det argumenteras för att en sänkning av rösträttsåldern skulle öka valdeltagandet bland unga. Undersökningar visar dessutom att i de fall man inte gått till valurnorna i sitt första val så gör man det inte i fortsättningen heller. Och där kommer nästa problem: vi måste se över undervisningen i samhällskunskap. Dessutom måste politiken få en större plats i skolorna. Endast på detta sätt kan man öka de ungas intresse för politik.

Missförstå mig inte nu – partierna behöver nödvändigtvis inte komma in i skolorna och det är inte traditionell partipolitik som måste få en större roll. Istället är det just debatten och intresset för diskussion om samhällsfenomen som måste få ett större utrymme. Unga människor tillbringar det mesta av sin tid i skolan och det betyder att politik också måste finnas där de finns. Det kan nämligen inte vara enbart på fritiden som de ungas intresse för samhället ska väckas. I den situationen finns det alldeles för mycket annat som konkurrerar.

Istället är det ju skolan som ska ge våra ungdomar de färdigheter de behöver inför det fortsatta livet – och till de färdigheterna hör också ett kunnande om hur en demokrati fungerar – i verkligheten. Det finns många sätt att göra det på. Ett skulle väl vara att göra samhällsundervisningen mera interaktiv. Jag brukar exempelvis uppmana elever och framförallt lärare i de skolgrupper som besöker riksdagen, att ordna en muntlig frågetimme på exempelvis samhälls- eller historiatimmarna. På det sättet kan eleverna ställa lärarna mot väggen i de frågor som de är intresserade av. En annan möjlighet är att skapa parlamentsklubbar. Klubbarnas verksamhet kulminerar i det årligt återkommande Ungdomsparlamentet i riksdagen – där ungdomarna fungerar som ledamöter eller journalister och där de kan ställa frågor åt vår sittande regering. På detta sätt får de en verklig bild av hur riksdagsarbetet fungerar. Detta var bara två exempel och det finns oändligt många fler – men huvudtesen är ändå att politiken måste få större plats i skolan – endast så kan vi öka ungdomars samhällsintresse och i förlängningen deras intresse av att påverka genom att rösta och ställa upp i val.

Till sist vill jag också påpeka att en sänkning av rösträttsåldern ställer stora krav på de politiska partiernas ungdomsorganisationer. De måste förändra sin verksamhet och anpassa sig till en sänkt rösträttsålder. De måste finnas till också för yngre ungdomar istället för att uppfattas som en broilerskola för studerande på universitetsnivå. Och de måste finnas där ungdomarna finns – i en kontinuerlig dialog med ungdomarna. På detta sätt väcks ett intresse och på detta sätt vill folk vara med och påverka. Denna reforms stora mål är att locka unga människor att engagera sig i politiken. De behövs där – för att starkt föra fram sin åsikt om sin situation – vi äldre kan aldrig veta exakt vad dagens ungdom vill. Det måste de nämligen säga själva!

Ulla-Maj Wideroos