Tillbaka

Grundlagen tryggar nationalspråkens ställning!, krönika i Sydin, 19.6.2010

18.06.2010

Finlands grundlag är den viktigaste stöttepelaren i vårt samhällsbygge. Utgående från grundlagen vet vi bland annat att Finland är en demokrati, en republik med en folkvald riksdag som utser statsråd, att vi har en fungerande lagstiftning och rättsskipning, starkt försvar och en parlamentarisk styrning av statsfinanserna. Dessutom tryggar grundlagen att medborgarna har vissa grundläggande fri- och rättigheter.

Grundlagens 17 § slår fast att Finlands nationalspråk är finska och svenska. Var och en har rätt att hos domstol och andra myndigheter få använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk. Det allmänna skall tillgodose landets finsk- och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Det här är inte någon död bokstav utan det är just på detta sätt vårt samhälle skall fungera.

Två fungerande nationalspråk betyder att service måste garanteras på både finska och svenska. Det betyder att bland annat polisen, ministerietjänstemännen, domarna, sjukvårdspersonalen och nödcentralsanställda behöver kunna svenska – så att de klarar sig. Det betyder också att de behöver läsa svenska i skolan. Gör de inte det urholkas vår tvåspråkighet – för vem vågar tala om en levande tvåspråkighet om man inte får service på båda språken.

Diskussionen om tvångssvenskan är märklig. Vem talar om tvångsmatematik eller tvångsgymnastik trots att det finns ett stort antal elever som avskyr de ämnena? Vem inbillar sig att man i världen klarar sig på enbart ett eller kanske två språk? Alla språk stöder varandra och är en rikedom och vi behöver utveckla vår språkundervisning. Det är inte bara svenska som allt färre skriver i studenten. Det gäller också tyska och franska och övriga främmande språk. Och den utvecklingen är inte bra för oss finländare – vi behöver nämligen språk i en allt mer globaliserad värld där finska, och svenska, är små pyttespråk.

Därför är det beklämmande att ett av våra stora statsbärande partier på sin partidag går in för att avskaffa svenska som obligatoriskt läroämne. Må så vara att partiledningen försäkrar att inget ändras i politiken. Dessutom tyckte en tredjedel av partidagsdelegaterna att svenskan bör avskaffas som nationalspråk. Tidigare har det bara varit Sannfinländarna som på allvar talat för en nedmontering av svenska som ett av våra nationalspråk. Nu har Samlingspartiets partidag beslutat sig för något som i praktiken leder till just detta. Jag hoppas innerligt att det är just det olycksfall i arbetet som de så ivrigt hävdar.

Statsministerpartiet har å sin sida haft svårt att förstå grundlagens bokstav när det gäller förvaltningsindelning. I de fallen har 17 § stöd också av 122 § som slår fast att när förvaltningen ordnas skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket skall tillgodoses enligt lika grunder. Långdansen kring Karlebys och Mellersta Österbottens inriktning i regionförvaltningsreformen har fått farsartade tendenser.

En enig expertis, riksdagens grundlagsutskott och justitiekanslern har alla konstaterat att den inriktning som bäst tryggar de språkliga rättigheterna måste väljas. Så valde också regeringen senaste höst – men med en kläm om att det norra alternativet ännu en gång skall utredas. Det har gjorts och senaste torsdag kom arbetsgruppens resultat – enhälligt konstaterades de att bäst service fås med en inriktning söderut. Grundlagen står med andra ord stark och dess bokstav följs – jag förutsätter att det sker också i fortsättningen!

Ulla-Maj Wideroos