Tillbaka

Wideroos anförande i interpellationsdebatten 24.2.2010

24.02.2010

IP 1/2010, av Annika Lapintie m.fl., Tryggad försörjning för låginkomsttagare Svenska riksdagsgruppens ordförande Ulla-Maj Wideroos' anförande i debatten, 24.2.2010

Herr talman,
Finland är ett bra exempel på ett nordiskt välfärdsland och skall så ock förbli. Med detta sagt så vill jag samtidigt konstatera att temat för denna interpellation är synnerligen viktigt och något som tåls att diskutera. När den ekonomiska krisen slog till förra hösten så var det både oväntat och av Finland oberoende. Tyvärr kan vi göra mycket lite för att påverka de internationella konjunkturerna och ännu mindre för att inverka på den bostadsbubbla i USA som primärt utlöste krisen. Istället var vi tvungna att reagera på det faktum vi ställdes inför.
¨
Regeringens uppgift i krisens fotspår var att rädda vad som räddas kan. Risken för en enorm utslagning var uppenbar och vi ville på alla sätt undvika att drabbas så hårt som vi gjorde under lågkonjunkturens första år på 1990-talet. Osthyvelmetoden kändes allt annat än dagsfärsk. Därför ville vi inte heller gå in och skära i bidragen för de som redan från början har det svårt. En stor statlig skuldsättning var därför det bästa alternativet.

En del påstår att denna skuldsättning varit alldeles för stor. Jag anser istället att den var helt nödvändig. På detta sätt kan vi undvika att antalet utslagna ökar explosionsartat. Varje fall av utslagning är ett för mycket. Samtidigt är varje fall vi lyckas hindra en vinst såväl för den enskilda människan som för samhället i stort. Vi skall inte på något sätt förneka att krisen haft stora negativa konsekvenser för många finländare. Naturligtvis är det ett samhälleligt misslyckande. Men ändå hävdar jag att det kunde vara mycket värre.

Skulle inte regeringen ha valt en hög skuldsättning så skulle vi istället ha blivit tvingade att skära i våra sociala förmåner. Oftast drabbar det de som redan från början har det svårast. Den vägen ville vi alltså inte gå. Men nu när konjunkturerna börjar vända uppåt igen så kräver det ett stort ansvar av oss politiker. Vi måste våga balansera budgeten och vi måste våga se till att vi inte bara skjuter problemen framåt. För en stor skuldsättning får inte leda till att vi om några år måste skära i förmånerna när vi ska avkorta statsskulden. Redan denna period måste arbetet med att få budgeten i balans inledas och också nästa regering måste ta ett stort ansvar. På detta sätt kan vi se till att vi inte heller i framtiden tvingas skära i de för vårt välfärdssamhälle så viktiga sociala förmånerna.

Värderade talman,
låt mig ännu gå tillbaka till den vardag många finländare lever i just nu. Vi kan inte blunda för att vissa grupper i vårt samhälle är särskilt utsatta. Den måste vi ta hänsyn till med vissa riktade åtgärder. Denna regering har redan gjort mycket i den riktningen. Vi har höjt studiestödet för första gången sedan början av 1990-talet. Vi har höjt grundavdraget från 1480 euro till 2200 euro – också denna höjning är den första sedan 1990-talets första år. Kulturminister Stefan Wallin har nyligen fått fram 30 miljoner extra av penningautomatmedlen för att skapa arbetstillfällen för unga. Detta är bara den senaste i raden av satsningar på uppsökande ungdomsarbete eller för att skapa arbetsmöjligheter för unga. Vi kommer också att höja de lägsta pensionerna under nästa år. Mycket har alltså gjorts och regeringen har tagit ett stort ansvar för välfärden. Ändå återstår ännu mycket arbete.

Vi måste ta ett ännu större ansvar för de grupper som är mest utsatta i vårt samhälle – det gäller exempelvis ungdomar, långtidsarbetslösa, studerande med barn och de pensionärer som lever på den lägsta folkpensionen. Vi måste våga tänka i nya banor och det finns mycket konkret att göra. Ett exempel kunde vara en ungdomssedel eller vilket namn man nu vill använda sig av. En arbetslös ungdom kunde söka arbete med lite extra hjälp av denna sedel. Som extra morot för arbetsgivarna skulle sedeln berättiga till en statlig ersättning för en viss del av lönekostnaderna. Naturligtvis skulle vissa krav vara förknippade med denna ungdomssedel – ett krav kunde vara minst ett års anställning. På detta sätt kunde våra ungdomar få hjälp med att ta det avgörande steget in på arbetsmarknaden. Självklart tåls det att fundera på hur ungdomssedeln kan förverkligas i praktiken – men den är ett alternativ som borde vara motiverande både för ungdomar och för arbetsgivare.

Jag vill också ge ett annat exempel på hur unga föräldrar kunde få det lite lättare. Ensamförsörjande får ett förhöjt barnbidrag. Samtidigt är detta höjda barnbidrag en grund för beräkningen av utkomststöd. Detta innebär givetvis en samhällelig fälla där vi ger med ena handen och tar med den andra. Den av regeringen tillsatta SATA-kommittén har utrett bland annat dylika problem och kommit med förslag på hur de kunde avhjälpas – men också utöver detta måste vi se över våra bidragssystem så att ett bidrag inte sätter käppen i hjulen för ett annat. Endast på detta sätt kan vi skapa ett bättre och mer jämlikt samhälle.

Herr talman,
oppositionen interpellerade i ett viktigt ärende. Samtidigt vet vi att regeringen satsat mycket på att underlätta situationen för de fattigaste. Men detta arbete blir aldrig färdigt. Jag hoppas därför att vi i framtiden fortsätter jobba hårt med detta – med en rättvis nordisk välfärd som mål!