Tillbaka

Anförande i remissdebatten om regeringen andra tilläggsbudget om lån till Grekland, 4.5.2010

05.05.2010

Herr talman, Grekland befinner sig i en djup ekonomisk kris till följd av en långvarig misshushållning med de statliga finanserna. Det är ingen tvekan om att krisen är självförvållad även om den fördjupades i och med den internationella ekonomiska krisen. Allt detta vet vi och nu måste vi ta beslut i förhållande till detta. För första gången sätts vårt EU- och eurobygge på allvar på prov. Det är ett prov vi måste klara av, annars riskerar hela detta bygge att rämna.

Lösningen på Greklands problem består enbart av en lång rad dåliga alternativ. Men något av dessa alternativ måste vi trots allt välja och då är ett internationellt hjälpprogram det enda som känns relevant. Solidaritet är inte ett ord som bara skall användas i festtal eller som valpropaganda. Nej, solidaritet är istället något som måste kunna tillämpas också i praktiken. Internationella valutafonden, EU och euroländerna måste visa denna solidaritet, inte med de grekiska beslutsfattarna, men nog med det grekiska folket.

Herr talman,
Jag är av den åsikten att vi behöver hjälpa Greklands folk, som har en mycket svår tid framför sig. Samtidigt vill jag påminna om att denna solidaritet är absolut nödvändigt också ur ett annat perspektiv – nämligen det rent egoistiska. Låter vi Greklands ekonomi krascha fullständigt vet vi inte vilka följderna blir. Däremot vet vi alldeles säkert att detta påverkar euron, hela EU och med all säkerhet också Finlands ekonomi. Med detta sagt är det enda alternativet att hjälpa Grekland – då hjälper vi i längden också vår egen ekonomi.

Vi lånar 1,6 miljarder till Grekland över en period på tre år. Detta första år innebär det 555 miljoner. Det är både orättvist och fel att sätta detta i relation till vad vi skulle ha kunnat göra med dessa pengar. De finns inte tillgängliga i vår löpande statsbudget och de skulle inte ha lånats upp om det inte vore för denna krissituation. Dessa pengar är inte bort från någon annan, det här lånet skulle inte ha tagits utan den grekiska krisen. Det är alltså ett rent lån – vi lånar pengar för att låna dem vidare till Grekland. Det är inget bidrag, det är inget direkt understöd – det är ett lån. Efter tre år är det meningen att Grekland skall börja betala tillbaka – vilket sker med ränta, minst till samma ränta som Finland har betalat.

Men det är inte detta som är den springande punkten. Istället är det nog den internationella solidariteten som är det, en solidaritet som egentligen handlar om att tänka på vårt eget lands bästa – samt riskerna med att låta bli att göra något. Grekland får låna sammanlagt 110 miljarder euro. 30 miljarder av dem kommer från Internationella valutafonden och de övriga 80 miljarderna kommer från euroländerna. Vad varje enskilt euroland betalar utgår sedan från BNP/capita. Det innebär att Finlands andel på 1,6 miljarder utgör ungefär 1,85 % av euroländernas andel. Per invånare faller detta sedan ganska jämnt med vad övriga länder betalar.

Tanken med låneförfarandet är att alla euroländer skall delta i lånen till Grekland. Naturligtvis är detta i förhållande till vart och ett lands ekonomiska realiteter. Det finns dock två optioner till att ett land kan ställa sig utanför – dels att det nationella parlamentet inte godkänner ett lån och dels att ett land skulle tvingas låna till lika dåliga villkor som Grekland, vilket alltså i praktiken innebär att det landet skulle anses vara i lika djup kris som Grekland. Problematiskt blir det nog om något parlament röstar ner lånet och landet inte ställer upp för Grekland. Då skulle solidariteten lida och då skulle trovärdigheten för ett handlingskraftigt och starkt euroområde minska. Samtidigt kan vi inte riskera att hela paketet faller om ett land visar tummen ner – till detta är paketet alltför viktigt. Men låt mig uttrycka min förvåning över förslaget om att ta någon ö som säkerhet för lånen. Det bor ju faktiskt människor på de här öarna och jag har åtminstone aldrig hört talas om att ta människor som säkerhet.

Samtidigt vill jag beklaga att denna ekonomiska solidaritet inte sträcker sig till hela EU. Självklart är det euroländerna som skall ta hand om sin valuta. Självklart är det de som skall försöka balansera den i mån av möjlighet. Samtidigt är det nog ett faktum att om euron hotas, ja då hotas hela unionen. Inte skall man tro att EU kunde stå starkt och enat om en av dess viktigaste komponenter, nämligen valutan, plötsligt kollapsade. I förlängningen borde det innebära att också de rika EU-länderna utanför euroområdet borde bidra med lån till Grekland. Detta lär vi tyvärr inte se – och det är nog en rispa i solidaritetens kant.

Herr talman,
Det är ju på inget sätt så att vi ger bort en mängd miljarder till ett land som inte kan hantera sin offentliga ekonomi i framtiden. Istället är dessa lån sammankopplade med hårda kvartalsvisa villkor. Uppfylls inte dessa villkor och om den grekiska ekonomin inte stramas upp – ja då utbetalas inte heller nästa andel av lånepengarna. Den grekiska ekonomin måste alltså saneras och det har nog den grekiska regeringen också insett och erkänt.

Det bör också betonas att detta är ett kort, tidsbegränsat program. Det är ett program som visar att inget land lämnas vind för våg. Men det är samtidigt ett hjälpprogram som strävar till självhjälp. Detta program skall ge Grekland möjlighet att snabbt komma på fötter. Samtidigt ställer det hårda krav på åtgärder i den grekiska ekonomin. När programmet är slut så är det också slut. Då skall Grekland klara sig självt, ha möjligheter att börja betala tillbaka på lånen – och samtidigt sköta sin offentliga sektor. Det är hårda krav som ställs på Grekland och det är naturligtvis berättigat att undra om det i Grekland finns en så stark politisk vilja att man klarar av att förverkliga saneringsprogrammet. Det är tuffa besked de grekiska politikerna skall ge det grekiska folket. Klarar man inte av att genomdriva programmet förfaller givetvis euroområdets och IMF:s löften.

Det är inget lätt beslut att godkänna detta program. Och det är inget beslut som vi vill tvingas att upprepa. Vår ekonomi förlorar inget på detta, ja förutom att vår nettolåneupptagning ökar en aning – detta år från 12,25 miljarder till 13,85 miljarder. Det är förstås stora och inte helt tillfredsställande siffror i sig. Men i detta fall förlorar vår ekonomi på lång sikt mera på att vi inte hjälper Grekland än på att vi gör det.

Greklandspaketet är inte heller på något sätt ett prejudikat som andra länder kan ta del av när det passar dem. Det finns ingen som helst automatik i att ett dylikt hjälppaket också skulle beviljas andra svaga ekonomier. Nej, tvärtom är det nog varje lands ansvar att hushålla med sin statskassa på ett sådant sätt att ekonomin inte bara hålls på fötter utan också kan växa. Grekland är ett unikt fall i euroområdet och som sådant måste det också få unik hjälp. En hjälp som delas ut med fast hand och en hjälp som onekligen ställer hårda krav – men som förväntas vara en riktig hjälp, inte bara ett understöd som försvinner ner i den grekiska statskassans bottenlösa hål.

Regeringen föreslår alltså ett paket på sammanlagt 1,6 miljarder euro åt Grekland. Det är inte helt lätt att smälta, men i solidaritetens och egoismens namn bör vi göra det. Vi måste ta hand om vår egen och hela euroområdets ekonomi – och det gör vi genom ett lån till Grekland, hur konstigt det än låter!