Tillbaka

Tal vid österbottniska kretsens krets- och nomineringsmöte, Närpes, 16.5.2010

17.05.2010

Bästa vänner, Detta är en viktig dag, inte bara för kretsen och för de kandidater som nomineras idag, utan också för Svenska Folkpartiet i sin helhet. För här nomineras en del av den kandidatbukett som skall ge oss fyra mandat i Österbotten och som skall ge oss ett stort väljarunderstöd i hela Svenskfinland. Men för det krävs som alla förstår ett hårt och gott arbete. Jag är glad att ni alla vill vara med och arbeta för detta och jag är glad att jag får ta del av racet.

Det var inte ett helt självklart beslut att kandidera denna gång – men samtidigt så är det nog så att Finland inte ännu är färdigbyggt, att de svenska behoven är mer trängda än någonsin och att det är alldeles för tidigt att pensionera sig vid 59 års ålder. Därför kändes det sist och slutligen också självklart att kandidera – och det är med stor glädje och förväntan jag gör det. För vi har ett bra gäng kandidater och flera kommer ännu att tillkomma. Jag har också fått höra många uppmuntrande ord på vägen hit och det är extra glädjefyllt att få bli nominerad här i Närpes – i kommunen som blivit min egen. Nu är det arbetet som börjar – ett arbete som förhoppningsvis leder fram till att vi alla får ett stort stöd av de österbottniska väljarna.

Vi har idag blivit ombedda att presentera oss genom en sak eller plats som representerar oss som personer. Det är inte helt lätt ska ni veta – det är ju så mycket man skulle vilja ha sagt och att hitta en enda sak som representerar allt detta är inte alldeles lätt. Jag började från Ville Wideroos – vår hund och familjemedlem som ni också ser i kandidathäftet. Sen fortsatte jag via järnvägsstationernas knutpunkter till magnetens ständiga roll som den som håller samman ibland obändiga viljor – eller stöter bort dem om det blir för dåliga förslag och för starka motpoler som inte representerar sådant som kan fogas samman till en helhet. Ändå så landade jag slutligen vid detta – en första hjälpen-väska – med lite modifikation.

Och nu undrar ni kanske – vad tänker hon nu, den där Wideroos – har hon blivit helt "pöllo" – inte har hon ju nån läkarutbildning eller någon sorts sjukvårdserfarenhet. Och må så vara. Ändå tycker jag att liknelsen ibland fungerar alltför väl. Alldeles för ofta behöver vi politiker en imaginär första hjälpen-väska, alldeles för ofta behöver vi utföra akutvård – ibland handlar det bara om små blessyrer som behöver fixas till, men ibland handlar det också om svåra olyckor som kräver all vår kunskap för att vi ska kunna erbjuda den hjälp som för stunden behövs. Och alldeles för ofta hinner vi inte med den preventiva vård som så väl behövs, utan istället måste vi komma skyndande till en plats där olyckan redan varit framme och där vi måste göra allt vi kan för att ställa saker till rätta. Ibland lyckas det – ibland så kvarstår tyvärr vissa bestående men som vi inte lyckas fixa till trots en lång rehabilitering.

Ni ser redan nu vart jag försöker föra detta resonemang, men låt mig börja från grunden. Med första hjälpen och den väska som jag har här framför mig. Denna väska ska alltid finnas nära till hands och den skall alltid vara redo för hjälp och assistans där det behövs. Den ska vara den som folk tar till när något händer, den som har hjälp mot små skador såväl som allvarliga olyckor. Den ska vara en trogen vän – oavsett om man är hemma eller utomlands, oavsett om man är på stugan eller i bilen, oavsett om man behöver den för att hjälpa en främling eller en god vän.

På detta sätt vill jag också se på mig själv som politiker. Och jag tycker politiker överlag borde tänka just så här. Det skall vara nära och enkelt att ta kontakt – det hoppas jag att ni tycker det är. Och jag hjälper gärna – om jag bara kan – oavsett om det handlar om något på kommunal, regional eller nationell nivå. Metoderna är lite olika. Ibland räcker det kanske med ett litet plåster, ibland behövs mycket mera och man måste kunna hindra blodutgjutning. Det gäller i allra högsta grad också i politiken. Ibland kanske jag kan hänvisa vidare till rätt person, ibland kan jag kanske hjälpa själv och ibland kanske jag tycker att min hjälp inte behövs – att skadan är så liten att den kan fixas utan hjälp av första hjälpen-väskan – att det räcker med att man tvättar av skrubbsåret. Tillvägagångssätten är olika, men huvudsaken är att första hjälpen-väskan är nära.

I första hjälpen-väskan skall det finnas en lösning på alla problem som kan tänkas uppstå – den skall erbjuda en första lösning och en lindring. Sedan kanske den inte alltid räcker till – ibland måste man kanske åka in till hälsovården eller till sjukhuset, ibland måste man kalla på ambulans och ibland kan det till och med krävas att man blir vidaretransporterad till universitetssjukhusen. Men trots detta skall första hjälpen-väskan ändå kunna erbjuda lite av varje för att för att ha en snabb hjälp i varje tänkbar situation.

Exakt så här fungerar det också i politiken. Man måste vara en mångsysslare som kan tillräckligt om det mesta – men det är inte alltid det allena räcker. Istället måste man också veta när ens egna kunskaper inte är tillräckliga – och det hoppas jag att jag gör. Då måste man kunna föra saken vidare – oavsett om det handlar om att via ministrar få upp den på regeringsnivå, att via riksdagsgruppen få en ändring till stånd i utskottsbehandlingen av ett lagförslag, att kontakta rätt person på ministeriet och kanske via det öppna nya dörrar, att lobba in rätt personer i rätt arbetsgrupper, att via europaparlamentarikern påverka exempelvis skarvbestämmelserna och så vidare i oändlighet. Detta gäller givetvis inte bara på en sådan här nivå – detsamma gäller i regionförvaltningen, i kommunerna och ute i de mindre områdena. Detta nätverk är ovärderligt och det skall ständigt användas i rätt syften.

Ibland är det tillräckligt med ett plåster. En ack så liten, men ändå betydelsefull del av varje första hjälpen-väska. Ibland kan man också i politiken direkt identifiera problem och hitta en lösning – svaret är kanske så enkelt att någon inte tänkt på den dimensionen och genast man påpekar det så tycker alla det är ok. Eller så att man i budgeten hittar lite extra pengar för något extra viktigt ändamål. Eller påpekar att också service på svenska skall ges i ett visst ärende – och det görs direkt. Tyvärr är det alltför sällan det fungerar med enbart ett plåster.

Ibland behövs en ordentlig kompress och ett tryckförband. I de fallen är det viktigt att stabilisera läget för den som råkat ut för en olycka. I detta fall känns det inte helt oävet att dra en del paralleller till Greklands- och stabiliseringspaketet som i veckan varit en het potatis i riksdagen. I de fallen måste vi göra en ordentligt insats för att förhindra att smittan sprids och för att undvika förblödning. Grekland var i en direkt fara och hotade att dra ner de övriga euroländerna, och med dem Finland, i en djup finanskris. Det kunde vi inte låta ske – det skulle påverka vår egen ekonomi och alla finländares vardag på ett alldeles för avgörande sätt. Därför var Greklandspaketet absolut nödvändigt. Detsamma gäller också för det stabiliseringspaket som gäller för hela EU. På detta sätt blir läget kontrollerat och stabilt och vi undviker en direkt fara.

I de allra mest kritiska fallen så måste vi också vara beredd att ta till konstgjord andning och hjärtmassage. I detta ger inte första hjälpen-väskan mera hjälp än några konkreta råd. Ändå kan dessa råd vara livsavgörande. Också i kommuner eller regioner i kris måste vi våga ta till konstgjord andning i de fall där det behövs. Detta är något som man bara ger en stund – för att upprätthålla liv. Greklandsexemplet är också här relevant – men jag vill inte hänvisa till det utan istället till regioner som drabbats av en plötslig oförväntad kris här hemma. Tänk exempel på nedläggningen av Metsä-Botnia i Kaskö – plötslig kris – men strukturomvandlingspengar för en snabb hjälp vidare.
En politikers och framförallt en SFP-politikers vardag tenderar alltså att påminna om den akuthjälp som var och en kan ge via första hjälpen-väskan. Jag hoppas att ni kan associera den hjälpen med de ideal jag står för. Jag har kanske inte beskrivit enbart mig själv via den bild jag målade upp av första hjälpen-väskan. Men jag har beskrivit processer där jag varit med – där SFP varit med – och där vi arbetat för ett bra resultat.

Första hjälpen-väskan erbjuder alltså en effektiv och snabb hjälp. Och med hjälp av den kan man förhindra att en katastrof inträffar. Med hjälp av väskan kan smärta lindras och hjälp erbjudas. Bättre än så kan nog ingen beskriva en sfp-politikers vardag, eller för den delen min vardag. Vi släcker hela tiden eldhärdar med hjälp av brandfiltar, vi rusar ut och arbetar för det svenska och för individens rätt – i alla sammanhang och på alla nivåer. Därför ville jag använda mig av denna liknelse. Men jag vill fortsätta lite till…

I min första hjälpen väska vill jag också ta in några okonventionella element – jag vill ta in lite tomater och gurka från Närpes. För den preventiva vården eller arbetet måste få ett större utrymme. Vi måste tänka på att ta hand om oss själva – då mår vi bättre – och då behövs inte första hjälpen-väskan lika ofta. Detsamma gäller i politiken. Ju tidigare vi upptäcker ett eventuellt problem desto bättre – då kan vi i ett tidigt skede göra förebyggande arbete och kan på så sätt undvika det verkliga akuta skedet. Ju tidigare vi finns där – desto nyttigare. För det räcker inte alltid med att rycka ut när olyckan är framme – utan vi måste jobba preventivt länge före det!

I detta sammanhang vill jag också påpeka att första hjälpen-väskan också behöver omsorg. Den behöver fyllas på med jämna mellanrum– efter användning måste man komma ihåg att skaffa de saker som tagit slut – och att föra den tillbaka till sin givna plats i hemmet, på stugan eller i bilen. Detsamma gäller också en politiker. Vi arbetar oförtrutet och målmedvetet för våra mål. Vi finns där när vi behövs. Men jag, liksom alla andra, behöver också tid att hämta energi. Det gör jag genom att fylla på i väskan – via umgänge med familjen och vänner, med Hanna – mitt underbara barnbarn, med Ville Wideroos som alltid är med på en lång promenad, via pidrospel och genom att ta det lugnt ute på stugan. Gör jag allt detta – kan jag också vara klar och redo när det behövs!