Tillbaka

Wideroos egna anförande i enda behandlingen av statsrådets principbeslut om kärnkraft, 29.6.2010

29.06.2010

Värderade talman, Denna vår kommer att gå till den energipolitiska historien – såväl i positiv som i negativ bemärkelse. Just nu håller vi på att fatta energipolitiska beslut som påverkar finländarna under decennier och i vissa fall i sekel framöver. Den största satsningen på förnyelsebar energi som vi någonsin skådat i detta land har sett dagens ljus. Denna satsning innebär att vi förpliktigar oss själva till att fram till år 2020 höja den förnyelsebara energins andel till 38 % av totalförbrukningen. Det innebär en satsning som till sin omfattning motsvarar byggandet av tre nya kärnkraftverk. Låt så vara att en del av paketet bygger på att byta ut den utsläppsvidriga kolkraften.

Äntligen är det också flera än kärnkraftmotståndarna som talar för en bred satsning på förnyelsebar energi. Äntligen sker en klar kursförändring i finländsk energipolitik och äntligen satsar vi på en varierad bukett av förnyelsebara energikällor. Nu är tiden inne för biobränslen, värmepumpar och solenergi. För att inte tala om vindkraft och Finlands gröna guld, alltså skogen. Detta förnyelsebara stödpaket utgör en investering på 300 till 400 miljoner euro på årsbasis. Detta paket får på intet sätt bromsas om riksdagen på torsdag röstar för en utbyggnad av kärnkraften – nej istället måste ekonomiutskottets linje hålla och vi redan detta år ser beslut och budgetförslag som syftar till att uppfylla det förnyelsebara energipaketet. Det är en solklar klimatpolitisk investering. Samtidigt är det en imageinvestering – i denna bransch kommer framtidens Nokia att finnas – och där vill vi finländare vara med.

Tyvärr faller detta enorma paket i skuggan av att vi samma vår röstar om en utbyggnad av två nya kärnkraftverk. Samtidigt som vi vill stöda den förnyelsebara energin vill vi alltså bygga ut kärnkraften – och i och med det slår vi in på en energilinje som inte har sin förebild i något annat västeuropeiskt land. När andra vill montera ner eller upprätthålla det gamla vill vi bygga ut. Detta trots en satsning på grön energi som motsvarar – jag upprepar tre kärnkraftverk – minus det som nedmonteringen av kol innebär. Behöver vi verkligen så mycket energi och skall vi verkligen signalera att energi är till för att slösas – att ingen behöver spara på denna vara? Detta när vi nästan samtidigt fattat beslut om just grön energi och dessutom paradoxalt nog om ökad energieffektivitet.

Intressant är att notera hur olika åsikter experterna har och hur olika behovsbedömningarna är. Klart är att vi får energi som motsvarar minst två nya kärnkraftverk genom det förnyelsebara paket som vi går in för. Klart är också att Lovisa 1 och 2 och Olkiluoto 1 och 2 inte står inför någon omedelbar nedmontering. Istället sker hela tiden uppgraderingar och systemgenomgångar med syfte att öka deras livslängd – eller till och med för att undvika en nedmontering. Därför frågar jag mig också om vi verkligen är i behov av så mycket energi att vi behöver två nya kärnkraftverk? Paradoxalt är också att vi är överens om att kärnkraft inte skall byggas för export av el – utan för att ha tillräckligt för våra egna behov. Ändå anser den ledande experten i landet att upp till tre fjärdedelar av det ena kärnkraftverkets energi kommer att gå på export. Under alla förhållanden, alltså till och med under energitoppar, kommer vi att producera tillräckligt med el för egna behov OCH för export.

Värderade talman,
Behandlingen av kärnkraften är problematisk också på andra sätt. Snabbheten i beslutsgången överträffar allt vi tidigare upplevt i riksdagen. Det betydde att betänkandet färdigställdes på lite över en månad – istället för runt 4 månader såsom senast då det begav sig. Samtidigt betyder det också att extrainsatta morgonmöten gick på andra utskottsmöten – med följden att vi inte alltid kunde närvara. Detta är ytterst beklagligt med tanke på beslutets allvar.

Förslaget är som ni alla vet att både Industrins kraft och Fennovoima skall få tillstånd att bygga varsitt kärnkraftverk. I alla utskott utom i miljöutskottet vann denna linje gehör. Också i ekonomiutskottet var en majoritet av medlemmarna av denna åsikt. Det var inte och kommer inte att bli min åsikt. Istället valde jag att rösta emot och att tillsammans med några andra ledamöter lämna in en avvikande åsikt. Det gör jag bland annat för att frågan om slutförvaring av kärnfallet inte är löst. Att denna fråga inte är löst är fullständigt glasklart och det är såväl förespråkare som motståndare överens om.

Jag vill inte lämna över våra problem till kommande generationer – för med den teknik vi använder idag är det inte bara våra barn och barnbarn som påverkas. Nej istället kommer kärnavfallet att vara farligt i ungefär 600 år framöver. Vi pratar alltså om 600 år – för 600 år sedan levde vi i en mörk medeltid – utan tillgång till skolor, information, ordentligt med mat, hälsovård, industri. Jag behöver knappast fortsätta listan… Nej jag vill att mina efterkommande skall kunna leva i en så ren värld som möjligt – och jag vill inte att de ska behöva fundera över vilka miljövidriga beslut vår generation fattat.